En butter man, likt han i de sju små dvärgarna, runt 55 år. Varje morgon stiger han på bussen några hållplatser ifrån mig. Jag kan inte sluta titta på honom, han ser så ledsen och nedstämd ut. Det är inte första morgonen han sätter sig framför mig, jag försöker le åt honom ibland men han bara drar mungiporna neråt och ser ännu mer dyster ut.
Idag tänkte jag, kliver han på bussen och sätter sig framför mig igen ska jag hälsa. Den buttra mannen kliver på, lika nedstämd som vanligt.. Sätter sig på sin plats och nu jäkla tänkte jag: jag ler och säger hej.
Han ler tillbaka och hälsar så glatt. Pratar om väder och vind och den buttra gubben var som bortblåst!