Sådär, precis hemkommen ifrån möte där vi träffats alla kollegor + att jag fått mitt schema, ser kanon bra ut. Har även fått veta min lön, jag blev inte ledsen om man säger så. Varför går allt så bra? Jag frågar mig hela tiden, men inser att det kanske är min tid nu att få må bra och att allt slit som vart innan gör att jag inte behöver kämpa så mycket längre. Det är framförallt en stor omställning att inte jobba varje varje dag, det känns bara konstigt. Jag är ledig och får en klump i magen för att jag inte ska stressa vidare från det ena jobbet till det andra, eller köra 15 mil för att sedan sova 4h, upp och jobba på det andra jobbet. MEN jag måste slappna av, inse att de där tok tiderna är över.. för en stund iallafall ;) En gång arbetsnarkoman, alltid arbetsnarkoman.

Efter mötet skulle jag uppsöka arbetsförmedlingen, för det första hade jag ingenaning om var jag skulle, sökte på nätet efter en karta, kartan var bara skräp och jag gick dit min instinkt tog mig. Efter en promenad på 30 minuter i högklackade skor, svetten rann, så hittade jag arbetsförmedlingen. Spatserar upp på fjärde våningen, (trappor), höll på att dö.. kliver in förvirrad och ser mig runt omkring tills en dam hejar högt o tydligt. Stiger fram till henne och berättar mitt ärende. Hon frågar var jag bor och säger då; - Då har du kommit till fel kontor, du ska dit. Det ligger här o där och du måste ta spårvagnen för att komma dit. Jag ville bara skrika i hennes ansikte, men jag log och tackade så mycket för hjälpen, vände på klacken och gick ner för de miltalslånga trapporna igen.. De kändes bara som om benen ville vika sig.
30 minuter senare, med spårvagn och en liten vandring så hittade jag rätt med Marias hjälp.

Har nu storstädat hela lägenheten så du kan minsann slicka på golvet utan att få rabies..
Nu blir det en dusch sen en god middag bestående av kycklingfile..